Heurlinarna – En släktkrönika

9.3. Fattigvården genom tiderna

Med tanke på att en stor del av de tidigare generationerna i vår släkt levde i en svår fattigdom så anser jag att det är viktigt att ta del av det regelverk som gällde .

Många i vår släkt benämndes ”inhyses”. Länsstyrelsen i Skåne har en bra förklaring av detta begrepp.
Jag citerar:
”Från mitten av 1700-talet ökade även gruppen backstugusittare och inhysehjon. Backstugusittarna gjorde inte dagsverken hos jordägare. Inhysehjonen hade bostad och mat på gården mot att de hjälpte till i arbetet. Till den jordlösa underklassen hörde även drängar och pigor, som var en viktig arbetskraft på bondgårdarna. Det var vanligt att vuxna bondsöner och bonddöttrar tog anställning som piga eller dräng till de skulle gifta sig och kanske själva komma i besittning av en gård.”

En stor del av våra släktingar föddes, levde i viss mån och dog i en fattigstuga.
Vad var det?
Jag citerar en utmärkt källa:
”Enligt förordning 1642 skulle varje församling inrätta en fattigstuga, och detta upprepades i 1686 års kyrkolag, men först under 1700-talet började fattigstugor inrättas i någon omfattning. De äldsta fattigstugorna, även kallade sockengård, låg nära kyrkan så att församlingsborna kunde medföra gåvor till de fattiga samtidigt som de besökte kyrkan. Det är först under 1800- och 1900-talen som fattighus och fattiggårdar, som från 1918 kallades ålderdomshem, byggdes avsides som om man skämdes för företeelsen.”

På en privat sida om Lemnhults socken (Kronobergs län) har jag hittat en alldeles utmärkt sammanfattning av regelverket kring fattigvården. Sammanfattningen sträcker sig från 1500-talet fram till 1918 års fattigvård.

Jag citerar:
”Redan i forntiden fanns fattigvård, som åvilade den fattiges släkt. I våra äldsta lagar fanns straff stadgade för de som vräkte föräldrar. Den, som inte fick hjälp av släkten och som på grund av hög ålder eller sjukdom inte kunde försörja sig, hade ingen annan utväg än att tigga eller stjäla.

Att ”ge till de fattiga” var en moralisk plikt för den besuttne, inte en rättighet för den som tog emot hjälpen. Under medeltiden var det kyrkan, som organiserade fattigvården. De fattiga och sjuka vårdades i, vid klostren och kyrkorna, särskilt inrättade hospital och helgeandshus. I varje socken tog man upp tionde av bönderna varav 2/9 gick till de fattiga.

Vid reformationen på 1500-talet tog staten över de sociala plikterna, men i begränsad omfattning. I stort gällde omsorgen endast sjukvården. För övrigt var fattigvården fortfarande knuten till kyrksocknarna. Inställningen till det privata tiggeriet skärptes och i praktiken blev det förbjudet. Då det var brist på organiserad fattigvård måste dock myndigheterna, av nödtvång, tolerera och även reglera tiggeriet med hjälp av tiggarpass. Noteras bör att ”kringgång med betlande” fortfor fram till mitten av 1800-talet.

Så småningom kom en form för ordnad fattigvård, den så kallade rotegången. Det innebar att den fattige, inom en viss del av roten, (socknen) fick tillbringa ett bestämt antal dagar, i tur och ordning, hos varje bonde.

På 1700-talet började man ta upp bestämda avgifter för fattigvården. Avgifterna användes till att ge den behövande ett månatligt eller årligt bidrag i form av mat eller pengar. Ibland kunde det bli fråga om ersättning till den, som i sitt hem tagit emot den fattige för vård.

Fattigvården fick, först med 1847 års fattigvårdsförordning, en systematisk och någorlunda likartad reglering i hela landet. I varje socken måste det finnas en fattigvårdsstyrelse. Då man lång tid saknade tjänstemän verkställde ordföranden besluten.

1847 års förordning avlöstes av nya förordningar 1853 och 1871. 1853 års regler var för den tiden, relativt frikostiga. Hjälpen sågs dock alltjämt som en nåd, inte som den fattiges rätt. Den behövande fick inte heller visa missnöje över alltför lågt underhåll utan tacksamt ta emot vad som erbjöds honom. Trots allt fanns det en viss möjlighet att överklaga hos länstyrelsen.

Denna rätt togs bort 1871 då villkoren för hjälp försämrades. Den som sökte fattigvård skulle endast få ”nödtorftig” hjälp och enbart i de fall det inte fanns någon anhörig som kunde bidraga till hans uppehälle. Försörjningsplikten blev omfattande.

För tjänstehjonen försörjning svarade husbonden så, att de samt deras hustrur och barn inte föll fattigvården till last. Det tjänstehjon, som från sitt 30:de år till sin ålderdom troget tjänat samma husbonde, hade rätt att hos honom åtnjuta vård till sin död. Detta gällde dock endas om husbonden ansåg sig ha råd därtill.

I fråga om fattigvård kunde var och en som bodde i kommunen få hjälp, men ”hemortsrätt” fick man först då man vistats där i tre år utan att ha erhållit fattigvård. För den som inte hade hemortsrätt kunde fattigvårdsstyrelsen kräva den tidigare hemortskommunen på ersättning. Detta ledde i många fall till omfattande fattigvårdsprocesser hos länstyrelserna då varje kommun försökte bli av med fattigbördan. Detta orsakade vad man kom att kalla ”sockenkriget”.

Genom så kallat ”fattigvårdsäktenskap” kunde en kommun komma ifrån utgifter för en kvinna med barn om mannen hade hemortsrätt i annan kommun. Barn och gifta kvinnor hade nämligen faderns/makens hemortsrätt. 24 § 1. ”Hustru har, oberoende av sin ålder, samma hemortsrätt som mannen. Varder äktenskapet genom mannens död eller eljest upplöst, behåller hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast egde, till dess annan henne tillkommer.”

I förordningen fastslogs dessutom att den hemortsrätt man ägde vid fyllda 60 år skulle sedan behållas. Samma gällde för den, som fyllt 55 år och erhållit understöd före 1 november 1871.

Trots alla inskränkningar, vad det gällde de obesuttnas hemortsrätt, hette det i lagtexten att ingen skulle
”…förmenas rätt att välja vistelseort därför att han framdeles möjligen kommer att behöva fattigvård”.

Omsorgen om de fattiga byggde länge på de besuttnas barmhärtighet, men genom 1918 års lag om fattigvård blev det stadgat, att samhället var skyldigt att ge hjälp till behövande. Fattigauktioner och rotegång förbjöds och man återinförde klagorätten. Vården och underhållet skulle vara tillräcklig, inte bara nödtorftig. Dessutom ålades kommunerna att inrätta ålderdomshem av godtagbar standard.

Det var noggrannt reglerat i lagtexten vilka som ansågs vara behövande, nämligen
”… minderåriga samt de, som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller bristande krafter äro oförmögna att försörja sig och som inte hava medel till sitt uppehälle”

De grupper, som generellt hade det största behovet av fattigvård, var faderlösa barn och åldringar. Det var oftast dessa som bjöds ut på fattigvårdsauktionerna.

Varje kommun utgjorde ett fattigvårdssamhälle, som själv skulle ombesörja sin fattigvård så att tiggeri kunde undvikas. Den myndighet som beviljade medlen till fattigvården var, på landsorten, kommunalstämma eller kommunalnämnd och i staden stadsfullmäktige.
Verkställandet av besluten och förvaltningen av de till fattigvård beviljade medlen tillkom fattigvårdsstyrelsen På landet skulle styrelsen bestå av minst tre och i staden minst fem ledamöter. Alla sammanträden skulle kungöras offentligt.

På landet skulle kommunalnämnden vara fattigvårdsstyrelse, såvida inte en sådan särskilt utsågs.Om man tillsatte en särskild fattigvårdsstyrelse gällde samma ansvarighet för dem, som för kommunalnämnd. Inga villkor fanns dock för valbarhet och ingen inskränkning i antalet ledamöter. Pastor var alltid självskriven ledamot i styrelsen.

Fattigvårdsstyrelsen hade ”målsmans- och husbonderätt” över understödstagarna. Den som försörjdes av fattigvården hade således inte rösträtt.

Vanligaste formen av fattigvård, var att barn utackorderades på offentlig auktion, till den lägstbjudande. Fattigvårdsstyrelsen skulle i sådana fall försäkra sig om att utackorderingen skedde till personer som kunde fullgöra sina skyldigheter mot barnet. Emellertid hände det ibland att de som tog emot barnen, själva var fattiga och ville tjäna litet på sina inackorderingar. Det kunde då ske genom att ge den utackorderade hårt arbete och knappt med mat.

Ensamma åldringar, änkor och ogifta kvinnor med barn placerades i fattighuset. De, som var inhyseshjon eller bodde i egna stugor fick hjälp i form av pengar eller in natura.

Störst roll spelade fattighusen i södra och mellersta Sveriges jordbruksbygder. Trots allt var det bara en liten del av socknarnas understödstagare, som bodde i fattighusen.

Det fanns också fattiggårdar, där arbetsföra vårdtagare arbetade i jordbruket. Fattigvård fick dock inte lämnas den vars behov av hjälp ”förosakats av dryckenskap eller lättja”. ”.

  <<< Tillbaka     Innehåll      Framåt >>>

 

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: