Heurlinarna – En släktkrönika

8.3. Texter om Riksdagsmannen Sven Heurlin

Riksdagsmannen Hans Persson har skrivit:Det är genom motioner från vårt stånd, synnerligen de av Sven Heurlin och Sahlström från Stockholms län ingivna, som allmänna uppmärksamheten blivit mera än någonsin väckt på nödvändigheten av en förbättrad folkundervisning och utskotten hava, med nit för saken, sökt att gå alla billiga önskningar till mötes. Det gives visserligen en kast, som synes motverka folkbildningen.

I Svensk Uppslagsbok (1958) står det bl.a. :
Uppvuxen i ett fattigt hem lärde sig H. skriva och räkna först under konfirmationstiden. Sedan han 1820 blivit självägande bonde i Virestads sn, valdes han efter 2 år till nämndeman och var riksdagsman 1834—48 samt 1858—60 och 1862—63. 
H., som vid olika riksdagar tillhörde konstitutions-, allmänna besvärs-, stats-och bankoutskotten samt 1840—48 var riksbankfullmäktig, var en av ledarna för den liberala oppositionen i bondeståndet. Den obligatoriska folkskolan hade i honom cn av sina varmaste förespråkare.” – (utdrag ur en bok om ”Sveriges mest utmärkte bönder”).
(Behöver jag skriva att H. är Sven Heurlin…?)

I SBL (Svenskt biografiskt lexikon – Riksarkivet) står det (delvis redigerat av mig):
Sven Heurlin
Född:1796-02-17 – Västra Torsås församling, Kronobergs län
Död:1873-10-20 – Virestads församling, Kronobergs län
Föräldrar: torparen Jacob Andersson o Ingegärd Nilsdotter.

Tjänade dräng från 15-årsåldern, bl.a. hos klockaren Jonas Ljungdahl i Virestad 1817-19.
Hemmansägare i Bråthult, Virestad, 1820.
Nämndeman i Allbo häradsrätt1822—36.
God man vid laga skifte 1827.
Hemmansägare i Kylhult, Traryd (Kronobergs län) 1859.

Ledamot av bondeståndet i Riksdagen 1834—35, 40—41, 44—45, 47—48, 59—60, 62—63.
I Riksdagen var han:
Ledamot av förstärkt statsutskott 1834—35, 62—63,
Ledamot av förstärkt konstitutionsutskott 1834—35, 40—41, 44—45, 59—60,
Ledamot av statsutskottet 1840—41, 44—45, 47—48,
Ledamot av opinionsnämnden 1840—41, 62—63,
Ledamot av förstärkta allmänna besvärs- och ekonomiutskottet 1840—41,
Ledamot av hemliga utskottet 1848 (=Riksdagens högsta beslutande instans),
Ledamot av bankoutskottet  1859—60, 62—63,
Statsrevisor 1860 samt
Ledamot av riksbanksfullmäktige 1840—48.

Heurlin växte upp i ett fattigt hem. Någon skola besökte han aldrig. Hans mor lärde honom att läsa. Undervisning i skrivning och räkning fick han i femtonårsåldern hos en bonde i hemsocknen. Hans stora intresse för folkundervisningen bör ses mot bakgrunden av hans egna upplevelser.

Andra avgörande intryck mottog han under sin exercis. Han fann övningarna onyttiga och ansåg dem befordra framtida lättja. Befälets fysiska övergrepp mot manskapet upprörde honom; han ledde själv som beväring en aktion mot några officerare, som blev ställda inför rätta och straffade. I unga år blev han nämndeman. Hans riksdagsinlägg vittnar om ett betydande juridiskt intresse och en hög tanke om lekmannainflytandet över rättskipningen.

Heurlins första riksdagsyttrande 1834 bestod i ett instämmande i oppositionsledaren A Danielssons stora angrepp på regeringen (jfr SBL 10, s 228). H var från första stund oppositionsman. Han krävde ökad sparsamhet och minskade skatter. Hans sparsamhetsnit drabbade i hög grad försvaret. Ett särskilt gott öga hade han till sådana anslag som gällde exercis och befästningar. Han var skeptisk mot värdet av Karlsborgs fästning och mot hela centralförsvarstanken. I hetsiga stunder ifrågasatte han, om den fattige hade något som var värt att försvara och om inte valet mellan underkastelse under Ryssland och inhemskt aristokratiskt förtryck kunde vara likgiltigt (1840, 1860).

Löner till höga civila och ecklesiastika ämbetsmän ville han hålla nere, medan han däremot stundom ömmade för lägre tjänstemän. Biskopslönerna, åtminstone de flesta av dem, önskade han dra in. Anslag till museer, teatrar och lärda verk avstyrkte han i regel, medan han däremot var välvillig mot folkundervisningen och i regel även mot universiteten, vilka han uppskattade därför att de stod öppna för alla samhällslager. H ivrade också för ökade anslag till sjukvård och veterinärväsen.

Som oppositionsman prisade Heurlin tryckfriheten och även juryinstitutionen i tryckfrihetsmål, medan han angrep indragningsmakten. Hans attacker mot regeringen gällde i viss mån Karl XIV Johan, som enligt Heurlin på grund av sin okunnighet i svenska språket inte kände till en tiondel av sina rådgivares förseelser (1840) och som på grund av sin ålder borde besparas de ökande bekymmer som höga anslag förde med sig (1841).
I de konstitutionella angreppen på statsrådet 1834—35 och 1840—41 tog Heurlin livlig del.

Vid utarbetandet av sina memorial anlitade han ”skrivkunniga vänner” som G Hjerta, J P Theorell, A Lindeberg och D Frölich. Efter A Danielssons död var dalslänningen H Jansson hans riktkarl.

Heurlin anslöt sig vidare till de liberala kraven på en representationsreform med samfällda val, helst efter norsk modell. Han ville minska intervallerna mellan riksdagarna från fem till tre år. Den lika arvsrätten mellan bror och syster, som i hans värendska hembygd fungerade till allmän belåtenhet, ville han utsträcka till hela riket.

Däremot var han under hela sin riksdagstid ivrig protektionist. Han ville lägga höga tullar eller importförbud på alla varor, som tillverkades inom landet. Särskilt ondgjorde han sig över importen av utländska lyxvaror, liksom han över huvud taget ogillade all efterapning av utländska förebilder.

Han upphörde för egen del att bränna brännvin 1838 men drack gärna denna dryck, även som medicin, och försvarade böndernas bränningsrätt, medan han angrep lönnkrögeri och fabriksbränning. I nykterhetsförkunnelsen såg han åtminstone delvis ett utslag av motbjudande ”läseri”. Han angrep ”läsarebyket” i både prästerlig och icke-prästerlig gestalt samt förfasade sig över helvetespredikningar och fanatiskt ”svärmeri”.

Mot slutet av sin levnad såg han med särskild ovilja på de kringvandrande kolportörer, ”för det mesta skåningar”, som verkade i Småland, där de framför allt gjorde intryck på ”svaga fruntimmer”. Fastän Heurlin ville inskränka prästernas politiska och kommunala inflytande, föredrog han dem framför kolportörerna. Konfessionellt framträdde han som lutheran och antikatolik, föga intresserad av utsträckt religionsfrihet.

Sin mest minnesvärda insats gjorde Heurlin i folkskolefrågan. I en motion 1834 krävde han inrättandet av en allmän skola i varje församling. Undervisning skulle ges inte bara i kristendomskunskap och biblisk historia utan också i modersmålet, de fyra räknesätten, fäderneslandets geografi och historia samt i grunderna för naturrätten och den allmänna rättsläran.
Allt detta var enligt Heurlin nödvändigt för bondeståndets politiska självständighet och inflytande. Ursprungligen tänkte han sig både fasta och ambulatoriska skolor, men 1840 då folkskolefrågan fördes kraftigt framåt under bl. a. Heurlins energiska medverkan, var han på grund av vunna erfarenheter en helhjärtad förespråkare för fasta skolor. På motsvarande sätt försköts hans syn på lärareutbildningen. Efter att från början ha velat begränsa seminariernas antal och betydelse framträdde han 1841 som en klar anhängare av obligatorisk seminarieutbildning. Han ansåg det nödvändigt, att staten garanterade minimilöner åt lärarna, då kommunerna inte var att lita på i detta sammanhang. Mindre intresserad var han av lärarnas pensionsfråga (1848).

Heurlins motion 1834 var en av de tidigaste och viktigaste utgångspunkterna för ständernas folkskoledebatter, även om han senare under 1834—35 års riksdag kom något i skuggan för A Danielsson. Längre fram i livet erinrade han sig med glädje sina insatser 1834 och 1840 och påtalade särskilt de prästerliga försöken att bromsa folkskolereformen såsom ledande till en äventyrlig ”halvbildning”.
Heurlin var en talför och robust debattör. En mot honom välsinnad iakttagare (Liljecrona) noterade 1840 såsom något anmärkningsvärt, att ”t.o.m den starke Sven Heurlin” vid ett känsligt tillfälle började gråta.

Av sina många vedersakare betraktades Heurlin som ohyfsad och oförsynt. Man klandrade t ex hans häftiga attack 1841 mot statsutskottets egenmäktige ordförande greve C F Horn: Heurlin drog en försåtlig parallell med 1792 års kungamord, vari Horns fader varit inblandad, och han vägrade att ta tillbaka sin formulering.

Heurlins egen stiftschef Esaias Tegnér, vars ämbete Heurlin ville avskaffa, tillhörde hans hätskaste antagonister. Biskopen ondgjorde sig 1839 över att landshövdingen vid valen till bondeståndet inte hade satt in kronobetjäningen i syfte att utestänga Heurlin (”den största bondrabulisten och skurken i Kronobergs län”) från en plats i riksdagen.
I en (länge otryckt) version av dikten ”Kronbruden” (1841) riktade Tegnér ett mycket onyanserat angrepp mot Heurlin såsom en uppblåst och egenkär halvherre, därtill såsom nybliven bankofullmäktig medansvarig för de försyndelser, som riksbanken enligt Tegnérs mening gjort sig skyldig till.

1844 återvaldes H inte utan svårighet, och hans politiska ovänner — ”högvälborna och välborna herrar samt präster och kronobetjäning” — lyckades få valet upphävt, så att Heurlin måste lämna ståndet under sittande session. Han återkom emellertid triumferande en månad senare, vald ”med en tredubbel majoritet mot förra gången”.

Med 1844 års tronskifte var Heurlin mycket belåten. Oscar I hade enligt hans mening på kort tid uträttat mer gott för fäderneslandet än den tidigare regeringen gjort under många år. Han var därför generös, när det gällde anslag till kröning och hovhållning. Han skilde sig 1845 i representationsfrågan från ”de s k reformvännerna” och anslöt sig till hallänningen B Gudmundssons förslag, som konsekvent tillvaratog bondeklassens intressen emot både medelklass och proletariat (jfr SBL 17, s 390). Dock var Heurlin mera villig till kompromisser med borgarståndet än Gudmundsson var.

1848 tillhörde Heurlin hemliga utskottet. Han ställde sig helt solidarisk med Oscar I:s skandinaviska politik och uttryckte i bondeståndet sin ängslan för tyskt militärt och kommersiellt herravälde på Östersjön. En liknande skandinavisk hållning intog Heurlin under 1860 års ståthållarstrid, då han kritiserade de ”storsvenska” aktionerna och menade att norrmännen borde få sköta sina angelägenheter utan svensk inblandning.

Heurlin var påverkad av 1840-talets humanitära tendenser beträffande strafflagstiftning och fångvård. Han ville ha bort spö- och risstraffen samt kyrkoplikten.
Däremot var han 1848 inte i allo övertygad om cellsystemets förträfflighet.
Som humanitära drag kan nämnas hans förordande av utomäktenskapliga barns arvsrätt efter modern (1844) och hans intresse för vården av frigivna fångar (1862).
Däremot krävde han stränga straff för egendoms- och våldsbrott. Han ville också ha kvar dödsstraffet (1863).

Om en allmän misstro mot nyheter vittnar hans envetna motstånd mot införande av decimalsystemet.
I tryckfrihetsfrågan kom han 1848 i konflikt med sina egna frisinnade grundsatser, när han krävde energiska åtgärder mot Dagligt Allehanda, som liknat bondeståndet vid Barkarby hållstuga och utpekat Heurlin som en av de värsta bråkstakarna. Heurlin sade sig älska tryckfriheten men hata dess missbruk.

Mot slutet av 1848 års riksdag fick Heurlin permission och reste hem, enligt egen senare uppgift främst för att ta hand om sin sjuka hustru. Då han inte återvände vid permissionstidens slut, blev han av sina ståndsbröder ådömd böter. Denna incident är kanske förklaringen till att han inte omvaldes 1850. Senare flyttade han till Sunnerbo härad och valdes till dess riksdagsman 1859 och 1862. Sin forna position i ståndet återfick han emellertid inte.

Medan han under 1840-talet suttit i det mäktiga statsutskottet, fick han nu nöja sig med en plats i bankoutskottet. I bankfrågorna gjorde han sig liksom tidigare bemärkt genom sin häftiga kritik av privatbankernas sedelutgivning.

Han hälsade med glädje L De Geers stora representationsförslag 1863 men ville under väntan på en genomgripande reform inte öppna sitt eget stånd för sådana fd ämbetsmän och fd borgare, som i övrigt fyllde villkoren. I en sådan förändring såg han ett dödligt hot mot ”odalbönderna”. Lika ovillig var han att avskaffa bördsrätten, ett ”heligt stadgande”, som skyddade arvejorden.
I linje med denna bondesyn låg Heurlins åsikt, att tjänstehjon inte borde få deltaga i prästvalen, så länge de inte bidrog till prästernas avlöning.

I debatten om nya predikotexter och ny kyrkohandbok 1860 uttryckte han sin ovilja mot ”täta förändringar i salighetsläran” och deklarerade programmatiskt sin olust gent emot ”allt det nyhetskram, som tillhör vår på nya och oförsökta idéer så rika tid”.

Mot den grasserande ”järnvägsfebern” var H skeptisk. Han ogillade i princip statliga järnvägar, liksom sedan länge statliga kanalbyggen. Han hade redan 1834 uttalat sig mot utländska lån och var nu ängslig för den skuldsättning utomlands, som stambanorna förorsakade. Han engagerade sig emellertid häftigt i järnvägsstriden mellan ”Lagalinjen” och ”Nässjölinjen”, varvid han, utan framgång, tog parti för sin nya hembygd, det enligt hans mening av statsmakterna missgynnade Sunnerbo, mot sin värendska fädernebygd, som enligt hans drastiska formulering inte hade andra produkter att avyttra än brännvin och gråsten.

Han gladde sig 1859 åt Italiens nyvunna frihet och kände 1863 medömkan med ”det arma polska folket” men rekommenderade varsamhet i den polska frågan. I tullfrågorna var han lika protektionistisk som förr.

I den mån Heurlin hade någon genomtänkt ideologi, kan han sägas ha stått på upplysningens och naturrättens grund. I yngre dagar var han snarare rabulist än liberal. Med tiden blev han liksom många andra upplysningsmän alltmer konservativ. Han kom direkt från plogen till riksdagsvärven och var alltid framför allt bonde.

Hans energi, uppslagsrikedom och sakkunskap var större än hans formella bildning och sinne för nyanser. Han gav ofta hugg på sig. Hans uppriktighet och bildningspatos kunde dock inte ifrågasättas, och det är synbarligen på goda grunder som han i sin självbiografi berömmer sig av sin obesticklighet.

I den generation av riksdagsbönder, som banade väg för bondeklassens stora politiska genombrott 1866, intog han en ganska framskjuten plats. Som folkskolepionjär stod han i allra främsta ledet.”

Jag blir alldeles matt när jag läser om honom! Hur kunde han, denne utfattige och fullständigt okunnige son av ett obeskrivligt elände i vår del av världen, lyfta sig av egen kraft och slåss för andra?
Obegripligt! Beundransvärt! Berörande.

 

  <<< Tillbaka     Innehåll      Framåt >>>

 

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: