Heurlinarna – En släktkrönika

14.3.1. Adia och Kalle – Parkbänken

Dessa sidor om ”Adia och Kalle i Stockholm” är huvudsakligen ett resultat av ett möte mellan Laila Rosendahl (Adias barnbarn) och mig i Ängelholm den 27/7 2011. All kunskap om Adia började med Lailas kommentarer på den ursprungliga sidan om Karl Emil Heurlin. Tack för allt, Laila!
Med kursiveringarna i texterna har jag markerat att innehållet inte är verifierat! Ev. verifieringar meddelar jag via kommentatorsfunktionen längst ned på denna sida.

Det går inte att skriva om kärlek utan att veta vad det är. Nu ska jag skriva om det mest förbjudna.
Två äldre människor som möts.
Två människor med barn och barnbarn.

Den utan kärlek kommer aldrig att förstå.
Jag vill att du ska förstå!
Det viktiga är att inte bara försöka förstå mötet mellan Kalle och Aida utan att också känna utan att leka domare!
En del av det jag skriver är mina tolkningar.

Adia var en av de godaste bland många goda. Hon brydde sig om alla. Därför blev hon viktig för många.
Under en stor del av året jobbade hon som kallskänka i riksdagshuset.
Under sommaren jobbade hon på Restaurant Pilen.

Adia bodde från början av 1950-talet på Bellmansgatan 24.
Mitt emot låg Maria kyrkogård. En nedlagd kyrkogård. Dit gick Adia ofta under sommaren för att koppla av, njuta, känna frid och förundras över det magiska i den natur vi alla kan se om vi inte bara existerar utan även lever.
Hon var allmänt känd här. Hon pratade gärna med de utslagna alkoholmissbrukare som hade kyrkogården som sin träffpunkt. Man kan på goda grunder anta att Adia kände igen en del av dessa män från sitt arbete på Pilen! Där fanns ju en ”tredje klass” för de minst bemedlade.
Här mötte hon Kalle.
På en plats för utslagna?
Ja!

(När du står lutad mot Bellmansgatan 24:s ytterdörr har du nedanstående utsikt. Att klicka på bilden kan vara intressant.)

Enligt Adias berättelse så var det på en parkbänk i Maria kyrkogård som hon såg Kalle och året var 1952. Årtalet är förmodligen korrekt. Kalle var som trasigast under åren 1950-54.
Årtalet 1952 var extra svårt: medlingen med Gerda, hemskillnadsproceduren samt avskedet från Trebec tidigare och från titeln verkmästare.

Adia såg den luggslitne Kalle. Kalle som alltid varit så mån om utseende och klädsel.
Kalle, då politikern i Lunds Stadsfullmäktige.
Kalle, då den förste ordföranden i HSB i Lund.
Kalle, nu en olycklig man på en parkbänk i Stockholm.

Adia såg aldrig eländet andra såg, bara människan ingen annan såg.
Adia och Kalle hade mycket att prata om. Båda hade sina rötter i södra Småland. De kan t.o.m. ha haft gemensamma bekanta. Mellan deras födelseorter, Ulfvaryd (Ulvaryd) och Fahnhult (Fanhult), är det mindre än sex mil och på vägen mellan dessa platser återfinner vi bl.a. Delary, Traryd och Strömsnäsbruk som alla är viktiga orter i släkten Heurlins historia.
För mig är det fullständigt uppenbart att Kalle år 1952 var gravt alkoholiserad! Den hjälp, det stöd och den kärlek han behövde i en mycket svår situation fick han framför allt från Adia!
Därför blev naturligtvis Adia den viktigaste personen i Kalles liv.
Det handlar från början enbart om en mycket varm vänskap.
Det blir något annat.

Något helt annat.

<<< Tillbaka     Innehåll      Framåt >>>

 

Single Post Navigation

2 thoughts on “14.3.1. Adia och Kalle – Parkbänken

  1. Frida Fridh on said:

    Hej!
    Claes, gillar Din formulering: ”Adia såg aldrig eländet andra såg, bara människan ingen annan såg.”
    /Frida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: